Två Gånger Rasade Mitt Liv Samman: En Berättelse om Styrka och Överlevnad
Del 1:Livets Oväntade Prövningar
Efter en lång tid har jag äntligen funnit modet att börja skriva och dela med mig av min resa genom bröstcancer. Det är en resa jag hoppas kan vara till stöd och tröst för andra kvinnor, och deras anhöriga, som drabbats av denna sjukdom.
Men innan jag går in på min egen kamp mot bröstcancer, vill jag dela en annan katastrofal händelse som skakade vår familj i grunden. År 2017, bara en vecka innan min äldsta son Max skulle fylla fem år, fick vi det fruktansvärda beskedet på barnakuten vid Karolinska: vår älskade Max hade insjuknat i typ 1-diabetes. Vår värld rasade samman. Insikten att vår lilla pojke skulle behöva leva med denna kroniska sjukdom hela sitt liv var överväldigande. Jag minns hur jag föll ihop av ren skräck och oro när beskedet kom, med vår andra son i min mans famn, som då inte ens hade fyllt ett år. Vi var ensamma i detta. Våra familjer var långt borta, i Spanien och Makedonien.
Diagnosen innebar en total omvälvning av våra liv. Det fanns ett liv före och ett liv efter diabetesen. Det tog oss nästan ett år att anpassa oss till den nya verkligheten med ständig övervakning av Max blodsocker, insulinhantering, noggranna beräkningar av kolhydrater och den ständiga oron över låga och höga värden. Detta var bara början – det psykosociala påverkade oss alla, från Max själv till vår familj, relationen till våra vänner och hela vårt sociala liv. En sak stod klart för mig och min man: vi var tvungna att vara starka som föräldrar, att skifta vårt mindset mot det positiva och acceptera situationen som den var, för vår pojkes bästa.
Ett år senare kraschade jag. Utmattning, sa läkaren. Jag kände att något var fel i hela mig och sökte hjälp, men fick bara antidepressiva och diagnosen utmattningssyndrom. Efter sex månaders sjukskrivning när jag började arbeta på halvtid upptäckte jag en förhårdnad i mitt högra bröst – inte en liten knöl, utan en stor och hård massa som tryckte och orsakade smärta i min axel. Även mina närmaste lymfkörtlar var svullna. Jag märkte till och med att svettlukten underarmen på högersidan hade förändrats.
Jag ringde direkt till Bröstcentrum på Karolinska och fick en tid inom en vecka. Med en beslutsamhet och "jag fixar själv mindset" som jag alltid haft , gick jag ensam på undersökningarna. Kirurgen skickade mig vidare till mammografi och biopsi och frågade om jag var rädd. Rädd? Nej, tänkte jag. Vi hade redan drabbats av en allvarlig sjukdom i familjen – det kunde inte vara möjligt att vi skulle drabbas av en till. Så fungerar inte livet, intalade jag mig själv.
Men när jag ser tillbaka borde jag ha förstått att läkaren redan då misstänkte bröstcancer. Det var tydligt för honom, men inte för mig. Jag kände ingen som gått igenom detta, och visste knappt något om bröstcancer. För mig var cancer synonymt med döden, ett ord så skrämmande att man knappt vågar uttala det. I mitt hemland undviker man till och med att säga ordet, och refererar till det som den "hemska sjukdomen".
Efter en fruktansvärt smärtsam biopsi och ultraljudsundersökning började allvaret sjunka in. Jag tog med mig min man till läkarbesöket för att få resultaten, och där, i det ögonblicket, rasade min värld för andra gången. Diagnosen var klar: bröstcancer, hormonkänslig till 95 %, HER2-positiv, invasiv, cirka 8 cm stor med två angripna portvaktskörtlar. Min hjärna kunde inte bearbeta informationen och jag svimmade, igen. Det kändes som en dödsdom. Tankarna virvlade – jag kommer dö, mina barn kommer växa upp utan sin mamma, utan mig, utan den person som älskar dem mest av allt. Ingen kommer någonsin kunna älska dem eller bry sig om dem på samma sätt som jag. De kommer växa upp med ett tomrum inom sig, för alltid känslomässigt sårade.
Fortsättning följer.