Två Gånger Rasade Mitt Liv Samman: En Berättelse om Styrka och Överlevnad

Del 2: Den nya vardagen – Min resa genom sorgen och kampen

Att hantera sorgen och rädslan efter beskedet var en av de tuffaste utmaningarna jag och min man någonsin stått inför. Det kändes som att marken under mina fötter försvann och att hela vårt liv vändes upp och ner. Det var som om tryggheten i att leva, som vi alla tar för given, plötsligt inte fanns längre. Känslan av att hänga över en bottenlös avgrund tog över varje tanke och känsla.

Men efter den första chocken insåg jag att jag behövde samla mig, framför allt för barnens skull. Vi var tvungna att hitta ett sätt att berätta för dem om vad som väntade. Jag bestämde mig för att möta situationen med mod och fokus på glädjen i nuet, även om det var svårt. När jag berättade för mina pojkar att jag hade cancer försökte jag göra det på ett sätt som både lugnade och förberedde dem. Jag förklarade att behandlingen skulle göra mig sjuk ibland och att jag skulle tappa håret. Min äldsta, Max, frågade om jag skulle tappa allt hår på kroppen, och när jag svarade ja, skrattade han och sa att det åtminstone betydde att jag inte behövde vaxa benen längre. Det ögonblicket, när han hjälpte mig att skratta mitt i allt det svåra, blev en viktig vändpunkt för mig.

Jag insåg snabbt att jag behövde stöd runt mig för att orka. Jag bad mina föräldrar komma och bo hos oss så att jag inte behövde vara ensam med mina tankar och rädslor när min man och barnen var iväg. Det var lika mycket för deras skull som för min egen – jag ville ha så mycket kvalitetstid som möjligt med dem, ifall det värsta skulle inträffa.

Behandlingsplanen var lång och krävande: åtta cellgiftsbehandlingar för att krympa tumören, följt av en bröstoperation. Därefter eventuellt mer cellgifter, strålning och tio års antihormonell behandling i tablettform. Mitt i allt detta fanns det otaliga mediciner för att stärka immunförsvaret, motverka illamående och förebygga benskörhet. Jag fick också en piccline insatt för att undvika att mina vener, som skulle bli sköra av cellgifterna, behövde stickas för varje blodprov. Det var en vardag fylld av sjukhusbesök, provtagningar och möten med läkare och sjuksköterskor.

Min kamp mot bröstcancern startade på allvar. Redan vid första cellgiftsbehandlingen blev jag så sjuk att jag fick läggas in på sjukhus med noll immunförsvar och neutropeni (en farlig kombination av feber och infektionsrisk). Det hände under julen 2018, när vi var hos min syster i Sundsvall. Trots att jag var inlagd kände jag mig lugn över att mina barn var trygga och omgivna av kärlek. Jag själv fick vara isolerad i ett rum, där sjuksköterskorna till och med skalade frukten åt mig för att minimera infektionsrisken. Det var en lättnad för mig att kunna fokusera helt på att bli bättre, utan att känna att jag belastade familjen.

När jag mådde bättre efter några dagar bestämde jag mig för att klippa av mitt långa hår innan det började falla av själv på grund av behandlingen. Jag ville ta kontroll över den processen – det skulle vara jag som bestämde när mitt hår skulle försvinna, inte cellgifterna. Vi gjorde en liten fest av det, med musik och skratt, där min systerdotter och mina barn fick fläta mitt hår innan vi klippte av flätorna tillsammans. Det blev ett fint minne mitt i allt det tunga.

Efter julen började vi en ny period i våra liv, där jag bestämde mig för att leva så normalt som möjligt. Jag skulle vara sjuk bara när jag faktiskt var riktigt sjuk – annars skulle jag leva som vanligt, eller till och med bättre än innan. Det blev min nya inställning, en som jag hållit fast vid genom hela min behandling och som fortfarande präglar hur jag lever idag.